Till minne av vår älskade Per (Pelle) Söderström

Ulrika Ivarsson

Insamlat

2 150
4% uppnått av mitt målbelopp 50 000 kr

Återstående:

 

Älskad och saknad pappa, morfar, farfar, bror, vän, son, kollega och partner

Mannen med dom det största hjärtat och snällaste ögonen.
Min klippa genom först mitt hjärtbyte, och 4 månader senare min massiva hjärnblödning. 

Han älskade naturen/friluftsliv, fiske, snickra, god mat—och dryck, (särskilt öl) Gourme-och duktig amatör-kock) gamla träbåtar, och var mitt i renoveringen av sin drömbåt Storebro Lyx, när ALS-en bröt ut.

Per arbetade som resande Servicetekniker inom medicinsk hjärt-apparatur. Hans arbetsfält var norra europa och han älskade sitt arbete, med alla bilresor land och rike runt som det innebar.

Per var 54 år när han sommaren-2021 kände av det första symtomet.
Det small till i höger lårmuskel när han gick ur bilen för att sträcka på benen under en arbetsresa i Norge, muskeln började att smärta och benet började att släpa lätt.

Det dröjde dock till slutet av december samma år som diagnosen ställdes. Han släpade sig då fram på 2 kryckor, orkade inte lyfta armarna över huvudet och han behövde andningshjälp nattetid.

Läkaren kunde inte svara på hur lång tid han förväntades ha kvar och livet rasade fullständigt!!

Pers enda önskan var att få leva så pass länge att han fick träffa sina väntade första barnbarn.
Han var en otrolig kämpe och lyckades med det.
Han var väldigt  engarad i sin vård och han samarbetade mycket med Centrum för hjälpmedel, och kom med många kluriga lösningar för att lösa knepiga situationer när man sitter totalförlamad i en permobil.

Vi brukade skämtsamt säga att han hade den mest utrustade permobilen av alla.

Han var även väldigt engagerad i rekryteringen av sina assistenter och skötte till stor del, på ett lugnt och pedagogiskt sätt utbildningen av dom.


Dom han godkände blev snabbt väldigt engagerade i honom och han var otroligt omtyckt av dom alla, det var pga att han ville att alla som arbetade hos honom skulle trivas.
Han ville vara till så lite besvär som möjligt för dom alla och han brusade väldigt sällan upp när misstag gjordes.

Han var väldigt generös emot sina medmänniskor, och även emot sina assistenter, Mina "änglar" och "soldater" som han kallade dom.

Under hans sista 6 månader blev han snabbt sämre på alla sätt och ambulans fick tillkallas vid flera tillfällen.

Men med hjälp av dubbel assistans och ASIH (avacerad sjukvård i hemmet) så kunde han bo kvar hemma till 4/9-23.
Då blev han inlagd på sjukhusets palliativa avdelning.

Där blev han liggandes i sängen med allt mer tilltagande smärtor, ångest och massiv tjock slemproduktion som gjorde honom totalt slut!! Och det var hjärtskärande för oss alla att se.

Vid varje "slem-attack" fick en hostmaskin användas pga att hans diafragmamuskler sedan länge hade slutat att fungera.

Det var ofattbart omännskliga veckor för honom fram till hans väntade, men väldigt hastiga bortgång 16/10, en månad innan hans 57-årsdag.

Så otroligt saknad av så många.

/Ulrika (fd sambo)